Prat

Prat

Bara en blogg


Oanalytisk analys 7. End State.

Ett och annatPosted by Per Enerud Thu, October 29, 2015 10:48:11
Det är nu så här att många föreställer sig att om man gör något, så har man en idé om vad man vill med det hela. Den som planterar ett äppelträd vill vräka i sig äpplen. Den som ger sig ut på en vandring vill nå ett mål.

Om man ger sig ut och studerar det fascinerande ämnet Security Studies får man möta termen "End State". Alltså det mål en aktör vill uppnå. När jag läste det här var det aktuellt med al-Qaida och det talades om ett slags kalifat som Usama bin Ladin ville skapa. Det här var naturligtvis en ren fantasiprodukt; al-Qaida publicerade aldrig någon dokumentation om sina visioner, utan det var något som kompilerades i think-tanks här och var. Ofta baserat på vaga uttalanden from Usama eller källkritiskt diskutabla texter uppsnappade på Internet.

Jag läste nyss Tom Clancys Command Authority. En monumentalt långtråkig bok som handlar om att Ryssland invaderar Ukraina. Det är lite intressant naturligtvis att den elake ryske presidenten erövrar Krim och Donbass och att boken skrevs flera månader innan han faktiskt gjorde det. Men, det jag vill komma till, är att Clancy (ja, eller killen som skriver hans böcker numera, själva Tom Clancy är ju död) har ett End State i åtanke i boken. Efter lite pangpang och sluga drag blir konflikten löst. Borde jag haft en Spoiler Alert här?

Vad vi har glömt lite när vi tittar på hur krigen ser ut i dag och hur de såg ut för hundra år sedan är att de folkrättsliga och tekniska förhållandena är helt annorlunda i dag än 1915. För hundra år sedan var krig ett instrument för att lägga rabarber på grannlandets territorium, resurser, folk, handelsvägar etc.

För hundra år sedan var våld legitimt på ett sätt som det inte är i dag, och fullständigt rimligt att genom våld tvinga till sig överenskommelser om gränsjusteringar. Sverige hade knappast släppt Finland 1809 om inte ryskt våld tvingat vårt land till det. Det var bara att sätta sig vid förhandlingsbordet och skriva under fredsavtalet.

Vi är så fast i den här bilden av kriget som instrument att vi tror att det funkar så än i dag. En angripare vill HA något av den angripne. Territorium, resurser, inflytande... Som angripen kan man acceptera villkoren eller göra motstånd.

Men kriget i dag är annorlunda; precis som folkrätten. Hela den europeiska säkerhetsordningen sedan andra världskriget bygger på att gränser är okränkbara. I några fall har gränser förändrats - Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien till exempel, men bortsett från exempel som Marockos annektering av Västsahara, Israels annektering av östra Jerusalem och Rysslands - av Krim har inget land utvidgat sitt territorium på ett annat lands bekostnad. Ryssland tar ofta upp Kosovo, där Jugoslavien med våld tvingades acceptera internationell administration av regionen. Men fortfarande - Kosovo har inte blivit en del av USA eller Tyskland eller Albanien.

Krig i dag handlar - anser jag - nästan uteslutande om identitet. Och jag skulle vilja påstå att ingen av de stora pågående konflikterna i världen just nu har ett End State som vi kan identifiera och ta ställning till.
Det är konflikten själv som är målet.

Ryssland har inte angripit sina grannländer för att de absolut vill kunna åka inrikesflyg mellan Moskva och Luhansk eller för att de vill ha kontrollen över kolgruvorna i Donbass. Ryssland har inte annekterat Krim för att undvika att halvön blir en Natobas. Det kanske tar tjugo minuter mindre att flyga från Krim än från norra Turkiet. 1860 var det säkert viktigt med flottbaser, men i dag avgör det knappast de globala säkerhetsförhållandena.

Vad jag vill komma till handlar i grunden om vilka hot vi faktiskt står inför. De borgerliga partierna har samtliga sagt ja till ett Natomedlemskap, vilket ju ändå aldrig kommer att bli av förrän Socialdemokraterna och Miljöpartiet också säger ja. De borgerliga kan lugnt säga ja till Nato, eftersom ett sånt beslut aldrig kommer att tillåtas bli en valfråga. En borgerlig regering skulle inte ansöka om medlemsskap utan att ha gjort upp med S/MP.

Det stora hotet för Sverige är att hela det europeiska säkerhetssystemet raserats. Vi har inte blekaste aning om vad för slags villkor vi kommer att vara tvungna att leva under. Jag skulle inte säga att hotet är en rysk invasion och kosacker som vattnar sina hästar i Molins fontän. Hotet är att vi, som ett litet land, kan riskera att hamna i ett läge där stora starka länder fattar beslut om VÅRT öde. Som Tjeckoslovakien 1938, då stormakterna trodde sig veta vilket Hitlers End State var.

Det otäcka är att vi ser processerna växa fram. Det finns en förhandlingsprocess i Ukraina som kallas "Normandieformatet", där Frankrike, Tyskland, Ukraina och Ryssland, diskuterar hur konflikten ska lösas. Det är djupt oroande att ett litet knippe stormakter anser sig kunna bestämma över europeiska säkerhetsbeslut. Och vi, små sketna stater, har bara att packa och rätta oss efter det. Det tycker jag är läskigt.

Konflikten med Ukraina handlar om att Ryssland vill ha en konflikt. Precis som man vill ha en konflikt med Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. En konflikt som öppnar för förhandlingar med andra stormakter, eftergifter, acceptans av Ryssland som stormakt med unika rättigheter. Konflikten är målet.
Konflikten är identitet.

  • Comments(1)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by avadeaux Fri, October 30, 2015 08:56:52

Sådana konfliktmål är dock inte nya. Kolla Machiavelli.