Prat

Prat

Bara en blogg


Lönnmördaren från Honduras

Ett och annatPosted by Per Enerud Mon, August 29, 2016 11:46:10

I slutet av augusti 1936 chockades världen av en rättegång i Moskva där en hel rad legendariska revolutionärer, några av Lenins närmaste män, stod inför rätta anklagade för förräderi och för att ha konspirerat för att mörda Stalin. Och alla erkände villigt sina brott.

Rättegången hölls öppet med mängder av åhörare, diplomater, medier. Utskrifter av förhandlingarna översattes till alla tänkbara språk. Sovjetunionen var angelägen att visa upp sig som en rättsstat. De åtalade hade till och med försvarare. Alla de sexton, och för säkerhets skull ytterligare några, var skjutna och kremerade bara timmar efter att domaren Vasilij Ulrich uttalat dödsdomen.

Rättegången var världsnyheter, förstasidesstoff. Men på Boustedts pensionat på Östermalm i Stockholm satt en man som sannolikt följde förhandlingarna mer intensivt än de flesta. En av de åtalade var hans son, Valentin. Mannen i Stockholm hette Paul Olberg och hade beviljats politisk asyl i Sverige året innan. Han var flykting från Nazityskland, jude och socialdemokrat. Född i dagens Lettland. Han hade tidigt vigt sitt liv till kampen mot kejsardömet i Ryssland; satt två år i ryskt fängelse för revolutionär verksamhet. Under flera år var han hemlig kurir mellan revolutionärer i exil i Europa och de underjordiska particellerna i Imperiet. Han hade en perfekt täckmantel som journalist för en rad tyska och skandinaviska tidningar. Valentin Olberg var hans äldsta son, född i Zürich 1907. Hans andra son Paul föddes i Helsingfors 1909. Familjen verkar flytta runt ständigt. Någonstans kring första världskriget skiljer Paul Olberg sig från sin hustru Perl och några år senare har han gift om sig med en sångerska från Ukraina, Frida. Frida är med honom på Boustedts pensionat den där sommaren, när hans söner snart ska avrättas.

Valentin Olberg är en av sex tyska flyktingar som åtalas ihop med de legendariska revolutionärerna. Valentin och hans bror Paul är judar i ett Europa där etnicitet kan vara ett brott. De har bott i Lettland, men vägrats medborgarskap; de har flytt från Tyskland. Valentin har en doktorsgrad från ett universitet i Belgien. Både Valentin och Paul är kommunister, och framförallt verkar Valentin har försökt få jobb hos Leo Trotskij. Och han får ett uppdrag: Valentin ska skriva vykort till adressater i Sovjetunionen. Med ytterst liten text ska han skriva meddelanden från Trotskij, gömda bland banala hälsningsfraser. Han får en lista på adresser och han får brev att översätta.

Både breven han skickar och uppdragen från Trotskij snappas upp av Sovjets underrättelsetjänst. Adressaterna söks upp och grips systematiskt. Det är som att Trotskij personligen skickar dödsdomar till sina anhängare.

Valentin och Paul lever i ett Tyskland där nazisterna har tagit makten, och som judar och kommunister lever de farligt. Paul tar sig till Sovjet först, reser till staden Gorkij och får jobb på en fabrik. Valentin dröjer. Han testar utvägar, och på något sätt får han nys om att han kan köpa medborgarskap i Republiken Honduras. Med ett pass från Honduras på fickan reser han till sin mor i Riga och köper en turistresa till Sovjet.

I januari 1936 grips han och hans bror. De förhörs, allt dokumenteras noga och alla dokument är väl bevarade i statliga ryska arkiv. Valentin har rest med sin hustru Betty till Sovjet och även hon grips.

Arkivhandlingarna vittnar om en byråkratiserad terrorregim. Noggranna protokoll för varje steg i processen. De sovjetiska myndigheterna är angelägna om att skapa en illusion av ett rättsystem, med polisförhör, förundersökning av åklagare, forensisk hantering, dokumentation, bevissäkring. Ändå är det tydligt – just utifrån alla de dokument som är bevarade – att hela systemet bygger på att sätta dit din tilltalade. Framförallt ska den tilltalade övertygas om att erkänna sina brott inför sittande rätt. Förundersökningen handlar mer om att de åtalade ska öva in en roll inför ett skådespel. Rollen som ångerfull brottsling.

Valentin är ingen huvudperson vid processen i augusti 1936. Han är, med rysk term, en sjestiorka. En sexa. Etymologin är oklar, men på rysk slang är en sjestiorka en underhuggare, en bifigur långt ner i den kriminella hierarkin. Lustigt nog är det sex tyska sjestiorkor vid sidan av de tio kända bolsjeviklegendarerna. De tyska flyktingarna – alla är judar och kommunister och har flytt till Sovjet undan nazismen – har bara ett uppdrag vid rättegången: att peka ut de gamla bolsjevikerna som konspiratörer som arbetar på Trotskijs order. De har blivit noggrant instruerade. Valentin sköter sig exemplariskt i förhören med åklagaren Vysjinskij:

Vysjinskij: När talade Ni med Sedov [Trotskijs son] om att inte låta Trotskistorganisationen bli komprometterad?

Olberg: Det var i samband med min andra resa. Han sa att om jag skulle gripas av SSSR:s säkerhetstjänst skulle jag inte under några omständigheter erkänna att detta terrordåd skulle utföras på Trotskijs order. Jag skulle till varje pris dölja Trotskijs roll.

Vysjinskij: Vem skulle enligt hans instruktioner få skulden för terrordådet?

Olberg: Det vita gardet, Gestapo.

Vysjinksij: Sammanfattningsvis; är det rätt att säga att ni, Valentin Olberg hade kontakt med Trotskij genom hans son Sedov; att ni på instruktioner, direkt från Trotskij, förmedlade genom Sedov, skickades till Sovjetunionen som Trotskijs agent för att förbereda och utföra en terrorhandling riktad mot kamrat Stalin?

Olberg: Ja.

Vysjinskij: För att säkerställa framgång i det här hade ni kontakt med den tyska polisen genom er bror?

Olberg: Ja, det stämmer.

Förhöret hålls 20 augusti på kvällen. Det är kvavt och varmt i Fackföreningspalatset i Moskva. Förhöret med Valentin Olberg är åklagare Vysjinskijs trumfkort; under hela rättsprocessen är det nu som det enda bevisföremålet visas upp – Olbergs fullt äkta honduranska pass. Inköpt för – erkänner Olberg – pengar han fått av Trotskij för att resa till Moskva och döda Stalin.

Det finns inget som talar för att det här någonsin varit annat än teater. Valentin Olbergs resor i Sovjetunionen dokumenterades tydligt och om han någonsin varit ute efter att mörda Stalin gjorde han sannerligen inte mycket för att befinna sig ens i samma tidszon som diktatorn.

Olbergs roll i denna den första Moskvaprocessen är mycket omdiskuterad. Han pekar ut de gamla bolsjevikerna, han anger Trotskij som agent för Gestapo, han tar på sig rollen som lönnmördaren som vilseförts av trotskister. Han visar upp dokumentation som knyter Trotskij till mordkomplotten. Var han en agent för Sovjets polis eller var han en aningslös idealist? Det finns åtskilliga forskare som ansträngt sig för att bevisa att han var en del i komplotten – framförallt under Kalla kriget. På senare tid när förhörsprotokoll och utredningsdokumentation gjorts offentlig verkar det inte riktigt lika tydligt.

Valentin Olberg hade definitivt kontakt med Trotskij och hans son. Brev finns bevarade. Sovjetisk säkerhetstjänst snappade upp de här breven tidigt. Trotskij och hans son förnekade eftertryckligt att Olberg skulle ha utfört några uppdrag, men det stämmer inte. Uppdraget var kanske ganska blygsamt, men han utförde det.

Olberg verkar ha torterats i fängelset under processen. I ett förhör – och här kan vi plocka fram förhörsprotokoll från januari 1936 som aldrig offentliggjordes under rättegången:

Efter Ert senaste förhör 21 januari greps jag av en sådan fruktansvärd, plågsam dödsångest. I dag är jag lite lugnare. Jag tror att jag skulle kunna ange mig själv och göra allt för att bara få slut på mina plågor. Men jag har inte alls ork att förtala mig själv och uppge direkta lögner; att jag är trotskist och Trotskijs emissarier och så vidare. Jag reste till Sovjet på mitt eget initiativ. Nu, här i fängelset, har jag insett att detta var vansinne, rent brottsligt. Jag ångrar mig bittert. Jag har inte bara dragit på mig själv olycka, utan även min hustru och min bror. Nu förstår jag hur fel det var av mig att resa till SSSR på falska papper och att dölja mitt trotskistiska förflutna.

Valentin Olberg bearbetas för sin roll i ytterligare drygt ett halvår. Hans bror Paul likaså, men någon gång under våren eller sommaren bestämmer sig regissören – åklagaren Vysjinskij – för att det räcker med en Olberg på scen. Paul släpps inte fram i strålkastarljuset, inför världspressen och diplomatiska kåren.

De här dagarna i augusti 1936 är en vändpunkt i Rysslands historia. Rättegången blev en PR-framgång. De på sin tid superkända bolsjevikledarna tar ångerfullt på sig skulden i en öppen rättegång. USA:s ambassadör Joseph E. Davies imponerades och var övertygad om att Sovjet verkligen lyckats avvärja en trotskistisk statskupp. Kommunistiska lydpartier i Sverige och överallt spred avskrifter av förhandlingarna – Ryssland var numera en ordnad rättsstat och inte längre en krigskaotisk revolutionshärd.

Ytterligare ett par sådana här offentliga rättegångar genomfördes, men det visade sig att de tilltalade inte alltid uppförde sig riktigt så lydigt som tänkt. Det fanns risk att någon skulle utnyttja scenen och fördärva de noggrant regisserade skådespelen. 1938 hölls den sista. Det året tog Lavrentij Berija över jobbet som chef för den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och då började man hålla rättegångar och avrättningar i hemlighet.

Under åklagaren Andrej Vysjinskijs slutanförande på morgonen den 22 augusti under processen mot Valentin Olberg och de andra yttrande han en fras som har kommit att bli lite av en symbol för hela Stalinterrorn: ”Jag kräver att de galna hundarna skjuts, varenda en!”

24 augusti utfärdades domen, 25 augusti verkställdes den. Senare på hösten sköts även Paul, fast han aldrig ställdes inför rätta.

Ytterligare 30 människor dömdes till döden eller långa fängelsestraff för att ha kopplingar till Valentin Olberg. Hans första hustru Sulamith, även hon judisk kommunist från Tyskland, greps fast de skilts 1932. Hans andra hustru Betty greps och fängslades, men skickades till Nazityskland efter Molotov–Ribbentroppakten 1939. Spåren efter henne upphör i det tyskockuperade Lublin 1940. Sedan följer en lista på vänner, kollegor, bekanta eller fullständigt främmande människor som helt enkelt sorterades in under ”Fallet Olberg” och avrättades.

Och på Boustedts pensionat på Östermalm i Stockholm sitter de två bröderna far och försöker förstå vad som pågår. Olberg är socialdemokrat och övertygad antikommunist. Han skriver en hel rad böcker i Sverige om kommunismens brott och om rysk imperialism, men han nämner aldrig med ett ord att han själv mist sina söner i Stalinterrorn.

Olberg den äldres alla papper finns i nästan fyrtio lådor på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, och ingenstans nämner han sina söner. Inte i ett enda brev nämner han att Stalin låtit mörda hans söner. Långt senare, på 60-talet, skriver hans änka i ett brev till en vän att Paul var en man som inte gärna öppnade sig för andra.

”Men jag hörde honom ofta gråta om nätterna.”



  • Comments(2)//prat.korrespondentmedia.se/#post622