Prat

Prat

Bara en blogg


Vitalij Tretjakov - Den totalitära demokratin

Ryska texterPosted by Per Enerud Wed, April 13, 2016 10:30:45

Jag ska försöka översätta lite texter från ryska för att dela med mig av tonlägen och teman i rysk samhällsdebatt. Jag väljer inte texter för att jag nödvändigtvis håller med författaren, utan för att jag tycker att de på ett intressant sätt återspeglar den ryska samhällsdebatten. Hur talar man om samhällsfrågor i Ryssland - det är min vision med det här projektet. Samt att få lite övning i översättning.

//Per

---

Utrikespolitik i den totalitära demokratins epok

http://ria.ru/analytics/20160411/1407984694.html

Av Vitalij Tretjakov, 11 april 2016

Översättning: Per Enerud

I dagarna höll det ryska, icke-statliga Rådet för utrikes- och försvarspolitik, SVOP, sitt årliga möte, och jag deltog i dess arbete. Huvudtemat för diskussioner var rubricerat enligt följande: ”Utrikespolitiken i den nuvarande epoken”, och det är inte svårt att förstå att ämnet väckte starka känslor. I mitt anförande presenterar jag en rad punkter som, beskriver min syn på denna ”nuvarande epok”, vilken jag, till skillnad från andra av deltagarna i diskussionen, uppfattar i långt ifrån rosafärgade nyanser. Dessa diskussioner förs långt ifrån bara i inom ramarna för SVOP, och i slutändan är det i dessa diskussioners hetta som både argumentet för och emot Rysslands moderna utrikespolitiska linje formuleras.

Sålunda: mina teser:

1. Först och främst måste man avgöra vad det är för en epok som inträtt. Mitt svar är: detta är den totalitära demokratins epok, eller om någon skulle föredra det, den demokratiska totalitarismens. Det innebär att praktiskt taget hela världen, alla länder, lever i samhällen som är mer eller mindre demokratiska till sin form, men totalitära till sitt innehåll.

Varje avvikelse från generallinjen bekämpas eller rent av förföljs. Härvid bevaras alla demokratins dekorationer och alla demokratiska procedurer är i kraft. Och det här gäller i första hand de länder som traditionellt brukar anses som demokratiska, det vill säga Väst, som i denna egenskap gör anspråk på att vara den civiliserade världens ledare och på att alla andra länder bör underordna sig Västs föreställningar om livsstil och vilken utrikes- och inrikespolitik som bör föras.

Jag tycker demokrati är något bra, men den totalitära demokratin har helt andra kvaliteter, både vad gäller inrikes- och utrikespolitik.

2. Människan har inte förändrats. Hon är densamma i dag som för 5 000, 2 000, 200 eller 100 år sedan. Och livets lagar har inte förändrats. Inte heller lagarna om makt och underordning (frivillig eller motvillig), ledarskap, egennyttans dominans, viljan till expansion och så vidare. Ja, samhällets tekniska kapacitet förändras, men inte den mänskliga psykologin eller samhällets.

3. Det är synnerligen viktigt att utrikes- och försvarspolitiken tar till sig en psykologisk politik (och därmed även en informationspolitik). SSSR drabbades i första hand av ett psykologiskt nederlag (inom ramarna för samhället), och först därefter, som ett resultat av detta – ett politiskt och inrikespolitiskt nederlag.

4. Parametrarna för volym och kvalitet för den för Ryssland nödvändiga beväpningen måste få avgöras av specialister inom denna sfär, men vad gäller den politiska psykologin så måste denna fråga tas upp av politiker och politiska experter, eftersom just dessa avgör möjligheterna (eller bristen på möjligheter) till samhällets eller statens överlevnad. Vad som behövs för beväpning och vilka strategier som krävs – det är mer en fråga om handläggning.

5. Det är nödvändigt att inse att ju mer frihet det ena eller andra samhället inför för alla, desto mer uppenbart blir det att friheterna, öppet eller dolt, för alla eller för vissa grupper, förr eller senare måste begränsas. Det finns inget annat val. Och vi ser det i alla världens länder. I de mest demokratiska syns det ännu tydligare än i de traditionellt auktoritära, eftersom där var friheterna begränsade redan innan denna ”nuvarande epok” inträdde.

För tjugo år skulle det setts som skandalöst och omöjligt med en situation, där alla överallt avlyssnas och bevakas, till och med på allmänna toaletter: I dag är det normen. Och det här är inte en norm som införts av ”sovjetiska kommunister” utan västliga demokrater och liberaler.

6. Problemet härvid är att dagens ungdom sedan barnsben uppfostrats till att bli ”maximalt fria” (ska man vara exakt så har föreställningen om att det vore möjligt inpräntats i dem) och kan inte förstå nödvändigheten i ”inskränkt frihet”, vare sig på deras egna initiativ eller uppifrån, genom beslut i demokratiska parlament.

7. Precis som de ryska bolsjevikerna på 1920-talet av de faktiska förhållandena i landet tvingades avstå från den marxistiska dogmen om att staten på vägen mot kommunismen skulle upphävas efterhand, så tvingas de moderna demokratiska samhällena ”i takt med upprättandet av det allmänna demokratiska paradiset” stärka statens institutioner och inte tillåta dem att avvecklas.

8 Utifrån sunt samhällsförnuft är det här begripligt. Om det nu existerar massförstörelsevapen, som till exempel kärnvapen; på vem, utom staten, kan vi lägga ansvaret för dess kontroll? Påhittade organisationer? Det kommunala självstyret? NGO-er? På grupper av ”bekymrade medborgare”? Politiska partier? Bildade sällskap? Naturligvis endast staten. Just därför, för det första, behövs stater, och för det andra behöver de vara starka och effektiva – och därmed även förmögna till tvångsmedel gentemot dem som inte vill underkasta sig.

9. Allt detta, och mycket annat, för oss logiskt till insikten om att varken den klassiska politiken, den klassiska staten eller de klassiska (ehuru på en ny teknologisk nivå) medlen för att inskränka den ena eller den andra friheten upphör att gälla. Det här gäller så väl hela samhället, som de politikens subjekt som öppet eller dolt betraktas av samhället som inre eller yttre fiender. Vem, och hur objektivt (och politiskt korrekt) som utpekas som fiender för demokratins regler och villkor – det är en annan sak.

Det råder ingen tvekan om att varje samhälle har sådana fiender. Annars skulle livet upphöra att ha motsägelser, det vill säga upphöra att vara ett liv.

Vad som måste göras för att inte den totalitära demokratin inte ska utvecklas till en ”vanlig” totalitarism är det viktigaste problemet för den samtida politiken, 2000-talets politik. Därvid kan inget sägas ha ändrat det minsta på den klassiska internationella politiken; mellanfolklig konkurrens, möjligen ledande till krig, om resurser, inflytande, dominans – kort sagt – om överlevnad.

10. Varje samhälles (stats) mål och uppgift är att förlänga sin existens. Detta mål och denna uppgift är precis lika aktuella i en demokrati som under vilka andra förhållanden som helst. Därför är demokratierna inte mindre aggressiva än tyrannier, despotier, auktoritära regimer etc. I synnerhet inte på den internationella arenan. Folket i det ena eller andra landet bryr sig inte det minsta om huruvida han och hans land blir skövlat av ett militärt angrepp från ett obehagligt despotiskt grannland eller en aldrig så lockande avlägsen demokrati. Och ingen patriot ska vara tvingad att kapitulera inför en främmande armé som inkräktar på hans lands territorium med hänvisning till att det är en demokratisk stats armé och hans land är mindre demokratiskt eller inte demokratiskt alls. I synnerhet som de moderna demokratierna utvecklats (eller missbildats) till totalitära demokratier.

11. Hur det än är, verklighetens internationella politik – kampen för dominans och livsrum (måhända inte av samma brutala karaktär som hos Hitler) är och förblir denna politiks huvudsyfte. När de fredliga metoderna, diplomatiska eller politiska, är uttömda är demokratierna beredd att ta till krig precis lika gärna som despotier eller auktoritära regimer. Under de senaste årtiondena, kanske rentav ännu mer beredda, även om de gärna serverar dessa militära operationer under en sås av ”skyddet av mänskliga rättigheter” eller ”humanitära operationer”.

Varför skulle det bekymra oss att vi, Ryssland, inte befinner oss i en värld av uteslutande vänskap och strategiskt samarbete med de moderna västliga demokratierna. Det är inte vi som tvingat dem att blir totalitära. Men i konkurrensen om vår plats i solen, där hela mänskligheten ska ha tillträde, och inte bara de västliga demokratierna, har vi inte rätt att förlora. Med hjälp av hela den arsenal som världshistorien skapat för utrikespolitiken, där ingen har kunnat eller velat utesluta ett enda vapen.



  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post615