Prat

Prat

Bara en blogg


Oanalytisk analys 8. Terror, brott och hämnd.

Ett och annatPosted by Per Enerud Sat, November 21, 2015 11:45:47
Sverige har höjt beredskapen mot terrordåd, och en person, misstänkt för att ha planerat ett angrepp i vårt land, sitter gripen. Jag har träffat folk som är genuint rädda - i Stockholm - för att gå ut.
Jag har, precis lika lite som andra som tycker och skriver, minsta aning om vad som ligger bakom beslutet att höja beredskapen, och inte minsta aning om varifrån uppgifterna som ledde till att killen i Boliden greps. Ringde någon från Världspolisen? Fångade FRA upp ett meddelande? Vi, som är utanför beslutsfattarkretsen, kan bara gissa.

Det jag funderar på är själva terrorismen som brott. Vad menar vi när vi bestämmer oss för att ett mord inte bara är ett vanligt mord, utan ett terrorbrott. Någon kanske säger "Jo, men när det finns politiska motiv, då blir det terror!" Att norpa någons plånbok i tunnelbanan är inte terror. Men om någon norpar plånböcker för att finansiera ett angrepp på en flyktingförläggning eller en rockklubb?

Vi har en känsla av att terror är en elakare slags brottslighet. Mer utstuderad och lömsk, avsedd i första hand för att skapa skräck, snarare än att berika sig själv. Vi föreställer oss gärna att när vi kallar ett brott för ett terrorbrott, så markerar vi vår avsky och vår vägran att acceptera terrorn. Och så börjar vi hänga på förklaringar och politiska motiv, ideologi, rationalitet etc på brottet. De som mördat X antal människor har gjort det för att de hade en rimlig orsak. Vi accepterar inte deras motiv och deras metod, men vi köper teorin om att det är en form av motstånd. Och motstånd är rimligt.

Ur brottslingarnas perspektiv är det önskvärt att få sina brott betraktade som terrordåd. Det gör dem till motståndsmän. Soldater i ett rättfärdigt krig, krigsfångar om de blir gripna.

Jag undrar om vi inte skulle ha bättre chanser att angripa terrorismen om vi lät bli att adla förövarna till terrorister. Om terrordåden i Paris, Beirut, Sinai skulle hanteras som vanlig brottslighet. Låta poliser med yrkeskunnande och erfarenhet söka efter förövare; mobilisera samhällets sociala funktioner för att skapa en öppen, tillåtande kultur med respekt för såväl lag, kultur, religion och den enskildes säkerhet och integritet.

Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att se förövarna för de brott vi bevittnar som individuellt ansvariga. Vi ska naturligtvis inte bortse från de sociala faktorerna, precis lika lite som vi i vanlig brottsbekämpning ignorerar den sociala kontexten. Men det går aldrig att skylla på en taskig uppväxt för att slippa påföljd för ett brott. Det går aldrig att skylla på att tjejen bar för kort kjol för att slippa ansvar för en våldtäkt. Men när det gäller terrorismen verkar vi acceptera att det finns goda skäl till att vi utsätts för terrorn.

Nu skickar vi bombplan till Gud vet vart, utan att ha nörmre idé om vad det får för konsekvenser. Vi är alla överens om att "Kriget mot terrorn" inte lett till mindre terror. Nej, låt en demokratisk polis, i samarbete med sociala myndigheter och ett fungerande biståndsprogram bli spjutspets i kampen mot terrorismen. Dialog fungerar. Hämnd kommer aldrig att fungera.

  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post610