Prat

Prat

Bara en blogg


Hamarikyu Gardens.

Ett och annatPosted by Per Enerud Wed, October 14, 2015 12:20:03
Tokyo är en känsla av att vara just under kokpunkten. När som helst kan det koka över, känns det som. Staden är, likt S:t Petersburg, anlagd på ett sumpigt kustdelta, och genom århundradena har härskare och jordägare fyllt igen kanaler, fyllt upp gamla stränder, och till slut har havet försvunnit ur sikte. Det platta landskapet är bebyggt och överbyggt och underbyggt - tunnelbanor, tågviadukter, höga billeder...själva marken finns Gud vet var. Den asfalt mina allt tröttare fötter berör, ligger ovanpå tjocka lager av fyllnadsmassor och underjord. En vandrare i Tokyo berör aldrig marken. En vandrare i Tokyo ser ingen himmel heller. Solen lyser från alla håll, när den speglar sig i blanka skyskrapefasader. Det är nästan omöjligt att förstå varifrån solen lyser. Man kan gå med solen i ryggen och bländas av en eller två eller tre fasadsolar.

Och så kommer jag till Hamarikyu Gardens.


Jag har längtat efter att känna mark under fötterna. Mjuk jord. Och jag såg ett stort grönområde på kartan och tänkte: det kan ju vara värt att besöka.

Och det var det! Området är mycket stort och var från början en stor gård som tillhörde shogun Tokugawa. Av olika anledningar blev området aldrig bebyggt, och sedan 1946 har det varit en offentlig park. Här finns mark, våt lera, gräs, under fötterna. Här finns en himmel med fåglar i, saltvattensdammar med änder. Här idkas andjakt med falk. Här kan en okunnig djävel som jag få ett intryck av hur Japan ser ut under all asfalt och bortom all neon. Det är nästan tyst här. I gräset sover kontorsarbetare middag.
Och alla är pratglada och tar kontakt om man sitter still och låter parken komma till en. Tokyoborna är uppenbart stolta över parken. Kanske finns det massor med liknande, men här fanns en ro som jag inte sett på andra håll under mina tre dagar långa erfarenhet av denna stad.

På väg ut möter jag två flickor klädda i kimono. Jag frågar om jag får ta en bild, och de blir bara glada. De ber mig skicka bilden och är nyfikna på vad jag tycker om parken och staden och Japan.


Det är kanske en billig stereotyp av Japan, men jag tror att det är äkta. Precis lika äkta som märkesbutikerna i Ginza och alla sönderstressade kontorister som hetsar omkring och det grälla neonet. Hamarikyu är en Japanbild, en av många.

Så går jag över bron som leder bort från Hamarikyu. Lite hungrig; jag har varit i parken nästan hela dagen. Slinker in på Fresh Burger och äter en Teriyakiburgare. Även detta är en Japanbild.




  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post604