Prat

Prat

Bara en blogg


Ukraina - en liten sammanfattning, del 1: Läget.

Ett och annatPosted by Per Enerud Sun, May 24, 2015 22:54:15
Det är drygt ett år sedan jag kom till Ukraina, och nu ska jag lämna landet. Mitt kontrakt var på ett år, och nu är det över. Det är också - i morgon - precis ett år sedan Petro Porosjenko valdes till president. Bra läget att sammanfatta situationen so far.

Majdan
Det råder ingen tvekan om att den demonstrationsrörelse som vi känner som Majdan eller Euromajdan var en manifestation av ett genuint missnöje med president Janukovytjs vanstyre. Den hade mycket litet med "Europa" att göra, även om man i synnerhet under de första veckorna ofta såg EU-flaggor. Majdan var en reaktion på en skamlös korruption och ett brutalt gangstervälde. EU och Europa representerade ett hopp om förändring, men den drivande kraften var inrikespolitisk.
Majdan var en märkligt ledarlös rörelse. Här samlades alla tänkbara politiska rörelser och enskilda som endast hade avskyn för president Janukovytj gemensam. Här fanns ultranationalister och nynazister, sida vid sida med kristdemokrater och anarkister. Bögar och judar stod på barrikaderna, arm i arm med homofober och antisemiter.

Politikerna
Den politiska oppositionen i Ukraina vid den här tiden utgjordes i första hand av tre politiska partier: Batkivsjtjyna, UDAR och Svoboda. Batkivsjtjyna är känt som Julia Tymosjenkos parti, UDAR som Klitjkos, boxarens, och högerextrema Svoboda leddes av Tiahnybok. Att ett högerextremt, kanske fascistiskt, parti ingick i den politiska opposition som stödde Majdan gav grund till en föreställning om att Majdan leddes av fascister. Att det dessutom fanns rätt gott om våldslystna extremister på barrikaderna gjorde det än enklare att beskriva rörelsen som högerextrem.
Men det är viktigt att minnas att Majdan aldrig erkände de tre partiledarna som ledare för rörelsen. De, precis som europeiska politiker av olika färg, tyckte om att posera bland demonstranter och dela ut smörgåsar och te till dem som faktiskt gjorde revolutionen.

Februari
Jag vet för lite om dödsskjutningarna, och alldeles för lite har gjorts för att utreda detaljerna kring det våld som bröt ut kring 18--20 februari 2014. Ett hundratal människor dog; de flesta var demonstranter. Ett tiotal poliser dog också. Ögonvittnen som jag personligen talat med beskriver att många av de dödade demonstranter träffats i huvudet med stor precision. Men - jag har inte någon egen forensisk kompetens och tänker inte gå in på sånt som jag inte vet tillräckligt om. Det är inte alls otänkbart att det fanns beväpnade människor bland demonstranterna, men det var polisen som hade prickskyttevapen.
EU och den politiska oppositionen förhandlade fram ett avtal om tidigarelagt nyval med Janukovytj. Vare sig EU eller oppositionen hade Majdans mandat att förhandla, och det fanns ingen på barrikaderna som accepterade överenskommelsen. Janukovytj stack till Charkiv för att försöka få stöd där. Med presidentpositionen tom utan några förklaringar tog talmannen över jobbet som statschef.
Det här är naturligtvis inte ett regeringsskifte by the book. Revolutioner är sällan konstitutionsenliga. Tillsammans med Janukovytj försvann många av medlemmarna i hans parti, Regionpartiet, och vips hade oppositionen - inklusive fascisterna i Svoboda, majoritet för att bilda en interimregering och utlysa nyval. I denna interimregering ingick flera av det synnerligen tvivelaktiga partiet Svoboda.
Majdan var inte imponerad av den nya regeringen.

Krim
Ryssland hade satsat stora resurser på att behålla Janukovytj och Ukraina under kontroll. Moskva pumpade in generösa lån till Kiev, medan Bryssel på sin höjd skickade kommissionär Füle för att dela ut piroger och förhandla med Janukovytj. EU:s extremt Janukovytjvänliga linje ledde till att antalet EU-flaggor på Majdan kom att minska ganska märkbart under månaderna som demonstrationerna pågick.
Under de förvirrade veckorna kring maktskiftet fokuserade Ryssland sina resurser på att bryta sönder Ukraina som stat. Charkiv, Odessa och Krim blev tre brohuvuden för separatism, och allra bäst fungerade det på Krim, där Ryssland redan hade en stor militär närvaro. Ukraina och världssamfundet var helt oförberedda på det ryska agerande. Ukraina hade ingen fungerande försvarsmakt; det fanns ingen i Kiev som kunde eller vågade eller ville beordra de ukrainska militärerna att göra motstånd.
Majoriteten av Krimborna är vad vi, om vi skulle använda mellanösternterminologi, skulle kalla bosättare. Krims urbefolkning, tatarerna, tvingades bort i en naqba flera år före den palestinska. Till Krim skickades efter andra världskriget en urrysk befolkning. Först på nittiotalet kunde tatarerna börja återvända så smått.
En folkomröstning hastades igenom, nästan lika övertygande som de omröstningar som genomfördes i Baltikum 1940. Folkomröstningen har inte godkänts av andra än ett litet antal högernationalistiska partier i Europa.


Presidentvalet
25 maj hölls presidentval. Det stod ganska tidigt klart att chokladoligarken Petro Porosjenko var favorit, men Ukraina har åtskilliga karismatiska politiker. Julia Tymosjenko. Fascistledarna Tiahnybok och Jarosj, högerpopulisten Ljasjko. Presidentvalet genomfördes under full internationell observation och hölls enligt god ordning. Porosjenko fick ett mycket starkt stöd i hela landet - utom på Krim och i de separatistkontrollerade områdena där valet inte kunde genomföras.
I och med det här avslutades den revolutionära perioden av Ukrainas förvandling. Det fanns nu en lagligt vald president med ett kraftigt folkligt mandat. Valet visade också att de ukrainska väljarna INTE var minsta intresserade av de högerextrema kandidaterna. Tiahnybok och Jarosj fick dryg två procent av rösterna tillsammans. Ljasjko fick å andra sidan ett oväntat starkt stöd och kom trea.

Separatismen
Charkiv och Odessa var brohuvudena för separatiströrelserna, men av olika anledningar var det i stället Donetsk och Luhansk som blev separatisternas kärnområden. I Charkiv lyckades civilsamhället mobilisera motstånd mot separatisterna, och i Odessa - mer om det senare - ledde tragedin i fackföreningshuset till att människor skrämdes bort från allt deltagande i politiska manifestationer.
Både Donetsk och Luhansk ligger nära ryska gränsen och nästan alla de ledande separatisterna var från Ryssland. Båda regionerna var kraftfullt privilegierade under Sovjettiden, medan de sedan 90-talet blivit deklasserade. Gruvor och stålverk i förfall, infrastruktur som raseras... En perfekt grogrund för en dolkstötsideologi. Separatisterna blandade storslavisk mytologi med sovjetisk till en underlig, men lockande retorik om storhet. En retorik där Lenin är en hjälte och en skurk samtidigt - en skurk som krossade det Stora Ryssland, men samtidigt en hjälte som skapade det Stora Sovjet.
I månader var separatismen ganska teoretisk. Ända fram till mitten av maj gick det dagliga flyg mellan Kiev och Donetsk, och tågen gick ända till i fjol höst. Det fanns ingen tydlig FRONT, även om alla möjliga slags trupper satte upp vägspärrar för att hämta in mutor.

Odessa
2 maj drabbade nationalister och separatister (pro-unity, pro-federation, pro-Kyiv, pro-Moscow... det finns alla möjliga benämningar på vilka de var) samman. Det hela började snarast som fotbollskravaller. Ett tältläger vid fackföreningshuset, där separatister campade, angreps av nationalister. Separatisterna flydde in i det tomma fackföreningshuset. En brand bröt ut och fyrtio unga människor - separatister - brann inne.
Det har sagts mycket om det här. Att nationalisterna hindrade folk från att komma ut. Att nationalisterna ropade "brinn, brinn, moskoviter". Att branden var en upprepning av krematorierna i Auschwitz - så sa Putin personligen, som, till skillnad från statsrådet Romson, inte blivit kritiserad för den jämförelsen.
Än en gång - det har nästan inte gjorts någon vettig forensisk undersökning av brottsplatsen. Det tog flera dagar innan brottsplatsen spärrades av. Polisen har gjort många gripande, men nästan uteslutande av separatister.
Jag vet inte vem som satte eld på fackföreningshuset, men ett är uppenbart: att polisen inte gjorde sitt jobb. Vare sig under timmarna före branden, under själva branden eller efter branden. Rättssystemet har inte fungerat.

Kriget
I juni började Ukraina gå till offensiv mot separatisternas vägspärrar och positioner runt Donetsk och Luhansk. Mängder av frivilliga hade samlats kring privatfinansierade frikårer och den reguljära armén hade börjat fungera efter den första förvirringen efter Krim. Frikårerna samlades i något som kallas Nationalgardet - en polisarmé lite i stil med Italiens karabinjärer (är det tänkt). Det har alltid varit en fråga huruvida de här lyder dem som betalar dem, eller om de faktiskt lyder under statens kontroll. Hittills har det inte testats; det har ofta talats om att frikårerna skulle vända sig mot Kiev, men efter nästan ett år har detta inte hänt.
Den ukrainska offensiven gick ganska bra under de första veckorna. I början av augusti trodde många att kriget skulle vara över och Donetsk och Luhansk under Kievs kontroll. Men Ryssland trappade upp sitt stöd och skickade mer och allt mer avancerade vapensystem. Som luftvärnssystemet Buk som sköt ner det malaysiska passagerarplanet. I slutet av augusti var rollerna omvända. De ukrainska trupperna fick backa från stora områden under hårda strider och med stora förluster. I september gick Ukraina och separatisterna med på en vapenvila och ett program för reglering av konflikten - Minskavtalet. Sedan dess har kriget varit ganska statiskt. Ständig beskjutning med artilleri från båda sidor. Folk dör, både soldater och civila.

Flyktingarna
Nära två miljoner människor befinner sig på flykt. De flesta befinner sig ganska nära konfliktområdet - ungefär 600 000 håller till omedelbart utanför de separatistkontrollerade områdena. Det här är en flyktingkatastrof av enorma dimensioner för ett land med en oerhört svårt prövad ekonomi. Flyktinghanteringen är nästan helt och hållet beroende av frivilliga insatser. Staten här ytterst små resurser - och tyvärr ganska svalt intresse verkar det som - för att ta hand om flyktingarna.

Ekonomin
Ukrainas ekonomi är i ett ytterst allvarligt läge. Kriget tar stora resurser, samtidigt som handeln med Ryssland rasat, utan att kunnat kompenseras av en höjd export till EU-länderna. Handeln med EU ökar, men inte i samma takt som handeln med Ryssland faller. Tillväxten är negativ och statskassan blöder. Internationella valutafonden ger lån, men till mycket hårda villkor. Ukraina måste göra neddragningar i de offentliga finanserna. Mest kännbart för vanligt folk är de kraftigt ökande kostnaderna för gas och el. Staten har länge subventionerat gas och el, men det kräver IMF stopp för. Medborgarna ska betala de faktiska kostnaderna. Och för fattiga, pensionärer framförallt, kan el- och gasräkningen helt knäcka budgeten. Ukraina har nästan bottenlösa behov av modernisering och upprustning av industri och infrastruktur. Vägnätet är bedrövligt. Hundratusentals arbetare är anställda vid stora industrier som stått stilla i årtionden. Varv, stålverk, bilfabriker som inget producerar, men som får statliga stöd för att fortsätta driften. Stödpengarna går i oligarkernas fickor, medan arbetarna inte får någon lön. Att lägga ner allt detta och få en gigantisk arbetslöshet OCH sura oligarker som inte får råd att åka med sina privatplan till Nizza - det är inget lockande perspektiv för statsledningen.
Den enda fördelen är att problemen är uppenbara, tydliga och konkreta. Men stora. Krismedvetandet finns där och ingen tror att man kan blunda sig igenom krisen.
Jag undrar om man inte också ska se Ukrainas folks tålamod som en annan fördel. Folk här är VANA vid kris. Landet har varit i kris sedan sjuttiotalet och människorna är vana vid att lita på sina egna resurser. Landet är bördigt, och många har tillgång till en jordplätt där de kan odla potatis, tomater och annat. Det driver knappast tillväxt och generar föga mervärde. Det är svårt att få råd till konsumtion. Men folk överlever.

Slutsatser
På minuskontot:

En militär konflikt
som har inträtt i ett slags semi-freddo-status. Människor dör dagligen, men dödstalen är ganska måttliga. Just nu. Konflikten är inte helt frusen som Abchasien eller Transnistrien, men inte heller helt aktiv som den palestinska. Kriget kräver enorma resurser.
En flyktingkatastrof som alla låtsas inte existera. Ukraina har tagit emot en miljon internflyktingar som måste ha bostad och försörjning. De allra flesta internflyktingarna är pensionärer eller småbarnsföräldrar. Staten engagerar sig förbluffande lite i den här frågan. Utan frivilliga skulle systemet helt kollapsa.
En politisk miljö som präglas av extrem kortsiktighet. Sedan revolutionen i februari 2014 har Ukraina genomfört två val, och i höst är det dags för ett tredje. Inga partier har lust att ställa sig bakom viktiga men impopulära reformer med ett val i sikte.
En politisk kultur, främmande för förhandlingar och kompromisser. Här försöker man inte finna enighet - här söker man konflikt. Alla vill visa sig principfasta och hängivna och nästan varje vecka är det nävslagsmål i parlamentet.
Korruption på alla nivåer. Alla säger sig vara mot korruptionen, men ingen skulle vara beredd att avstå från att betala mutor för att slippa fortkörningsböter eller för att snabbare få ett byggnadslov.
Ett fragmenterat medielandskap där en tidning eller en TV-kanal i första hand uppfattas som en chic modeaccessoar för oligarker av större eller mindre kaliber. Journalistkåren är underbetald och hela mediebranschen oprofessionell. Medierna fungerar mer som en blandning av megafoner och slagträn än som ett forum för en offentlig debatt.

På pluskontot:

Motstånd är seger. Ukraina lyckades mobilisera ett motstånd mot den ryska aggressionen. Mycket tack vare de yviga och svårkontrollerade frikårerna. Under det år som gått har den ukrainska försvarsförmågan ökat och frikårerna visat sig i stort sett lojala till staten. Det pågår en professionalisering av försvarsmakten.
Civilsamhället - som nästan helt bär stora delar av statens skyldigheter inför flyktingarna - har visat sig starkt och livskraftigt. Ukraina har visat sig äga en medborgaranda som kommer att bli oerhört värdefull när reformerna ska fortsätta. Det finns ett genuint folkligt engagemang för Ukrainas framtid. Människorna är inte passiva undersåtar.
Den politiska kulturen befinner sig i förändring. Vid parlamentsvalet i fjol höst valdes flera tiotals veteraner från civilsamhället in i parlamentet. I ett land där politik uppfattas som en smutsig verksamhet är det här ett modigt steg. Parlamentet har fått ledamöter som klättrat ner från barrikaderna, knutit slipsen (eller knytblusen) och satt sig i utskotten. De är få, men de finns - och de märks.
Pluralismen i samhällsdebatten är enorm. Det FINNS en samhällsdebatt. Ingen i Ukraina inbillar sig att det saknas alternativ till de rådande härskarna. Ingen tiger om sitt missnöje. Det är kaotisk och vansinnigt ibland, men det här är ett land som inte tystnat.

Övrigt?
Vad vill ni veta? Jag åker hem till Roslagen och sätter potatis nu, men jag svarar gärna på frågor.






  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post594