Prat

Prat

Bara en blogg


En gammal granne eller ett nytt land?

Ett och annatPosted by Per Enerud Wed, November 04, 2015 07:41:42
Först vill jag noga ha sagt att jag inte är tvärsäker. Alldeles för många är tvärsäkra. Alldeles för många VET. Vet precis. Alldeles för många vet vad som är rätt och vad som är fullkomligt fel. Jag vet inte, jag är inte tvärsäker. Jag har i själva verket inte en aning.

Jag vill resonera kring Vitryssland/Belarus. I samband med att Aleksievitj fick Nobelpriset har allt oftare förslag, krav, resonemang, förts fram om att vi borde börja kalla Vitryssland för Belarus. Kloka människor kommer med genomtänkta argument. Det viktigaste är att ordet, begreppet, Vitryssland skulle vara ett kolonialt präglat namn, en acceptans av att landet är ett slags variant av Ryssland. Att "Rus" i Belarus inte betyder Ryssland, utan anspelar på den medeltida stat som existerade före Ryssland, Vitryssland och Ukraina.
Rus var dessutom inte ens slaver - de medeltida arabiska resenärerna som skrev om ruserna, beskrev nordbor som färdades på Volga. Finskans Ruotsi och estniskans Rootsi är ett minne av det här. Båda orden betyder Sverige.

Belarus borde alltså kanske snarare heta Vitsverige. Kopplingen till Ryssland är definitivt ganska svag.

Ändå är jag lite tveksam till att kalla Vitryssland för Belarus. Det främsta skälet är att jag uppfattar det som att vi låtsas som om landet är NYTT. Vitryssland har varit ett grannland i tusen år. På den äldsta svenska kartan finns ett Rvssia Alba utsatt; lite längre norr än vad vi kanske skulle sätta dagens Vitryssland, men ändå. Kartan utformades av en landsflyktig biskop i Rom, och man ska nog inte använda den om man vill orientera. Men den visar att det fanns ett land i det svenska närområdet som kallades "Russia Alba". Detta vid en tid när det "vanliga" Ryssland kallades Moscovia.

En tid hade vi samma kung, vi och Vitryssland. Sigismund var kung över både Polen-Litauen och Sverige, och vid denna tid hörde Vitryssland till det polsk-litauiska riket. Vi har haft handel och krig kring Vitryssland i århundraden; i tider när Vitryssland varit del av andra stater, men ändå fortsatt att existera. Svenska soldater marscherade genom Vitryssland under Karl XII:s krig.

Även på 20-talet förbereddes svenska soldater för en insats för att undvika krig mellan Polen och Litauen - om Vilnius. Antagligen resonerades kring Vitryssland redan då. Och Vitryssland är en stat som varit med i FN längre än Sverige. Vitryssland är en av de ursprungliga medlemmarna.

Det skulle vara intressant att se hur tidigt ordet Vitryssland finns belagt i svenskan, men jag misstänker att det skulle gå att hitta ett Russia Alba i diplomatisk korrespondens från 1600-talet.

Allt jag vill ha sagt är att Vitryssland har otroligt gamla och starka band till Sverige. Att introducera ett "nytt" ord riskerar, tycker jag, skapa en illusion om ett helt nytt rike som pang-bom dykt upp på kartan. Det stämmer inte. Min pappa, född 1925, brukade alltid ha med Vitryssland när han räknade upp de baltiska staterna: Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland. Jag är rädd att "Belarus" bryter det här bandet.

så, i all ödmjukhet, och väl medveten om hur känslig frågan om namn och benämningar är... är det inte lite synd att bryta en tradition som visar hur vi i Sverige haft kontakter med Vitryssland i århundraden?

  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post608

Oanalytisk analys 7. End State.

Ett och annatPosted by Per Enerud Thu, October 29, 2015 10:48:11
Det är nu så här att många föreställer sig att om man gör något, så har man en idé om vad man vill med det hela. Den som planterar ett äppelträd vill vräka i sig äpplen. Den som ger sig ut på en vandring vill nå ett mål.

Om man ger sig ut och studerar det fascinerande ämnet Security Studies får man möta termen "End State". Alltså det mål en aktör vill uppnå. När jag läste det här var det aktuellt med al-Qaida och det talades om ett slags kalifat som Usama bin Ladin ville skapa. Det här var naturligtvis en ren fantasiprodukt; al-Qaida publicerade aldrig någon dokumentation om sina visioner, utan det var något som kompilerades i think-tanks här och var. Ofta baserat på vaga uttalanden from Usama eller källkritiskt diskutabla texter uppsnappade på Internet.

Jag läste nyss Tom Clancys Command Authority. En monumentalt långtråkig bok som handlar om att Ryssland invaderar Ukraina. Det är lite intressant naturligtvis att den elake ryske presidenten erövrar Krim och Donbass och att boken skrevs flera månader innan han faktiskt gjorde det. Men, det jag vill komma till, är att Clancy (ja, eller killen som skriver hans böcker numera, själva Tom Clancy är ju död) har ett End State i åtanke i boken. Efter lite pangpang och sluga drag blir konflikten löst. Borde jag haft en Spoiler Alert här?

Vad vi har glömt lite när vi tittar på hur krigen ser ut i dag och hur de såg ut för hundra år sedan är att de folkrättsliga och tekniska förhållandena är helt annorlunda i dag än 1915. För hundra år sedan var krig ett instrument för att lägga rabarber på grannlandets territorium, resurser, folk, handelsvägar etc.

För hundra år sedan var våld legitimt på ett sätt som det inte är i dag, och fullständigt rimligt att genom våld tvinga till sig överenskommelser om gränsjusteringar. Sverige hade knappast släppt Finland 1809 om inte ryskt våld tvingat vårt land till det. Det var bara att sätta sig vid förhandlingsbordet och skriva under fredsavtalet.

Vi är så fast i den här bilden av kriget som instrument att vi tror att det funkar så än i dag. En angripare vill HA något av den angripne. Territorium, resurser, inflytande... Som angripen kan man acceptera villkoren eller göra motstånd.

Men kriget i dag är annorlunda; precis som folkrätten. Hela den europeiska säkerhetsordningen sedan andra världskriget bygger på att gränser är okränkbara. I några fall har gränser förändrats - Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien till exempel, men bortsett från exempel som Marockos annektering av Västsahara, Israels annektering av östra Jerusalem och Rysslands - av Krim har inget land utvidgat sitt territorium på ett annat lands bekostnad. Ryssland tar ofta upp Kosovo, där Jugoslavien med våld tvingades acceptera internationell administration av regionen. Men fortfarande - Kosovo har inte blivit en del av USA eller Tyskland eller Albanien.

Krig i dag handlar - anser jag - nästan uteslutande om identitet. Och jag skulle vilja påstå att ingen av de stora pågående konflikterna i världen just nu har ett End State som vi kan identifiera och ta ställning till.
Det är konflikten själv som är målet.

Ryssland har inte angripit sina grannländer för att de absolut vill kunna åka inrikesflyg mellan Moskva och Luhansk eller för att de vill ha kontrollen över kolgruvorna i Donbass. Ryssland har inte annekterat Krim för att undvika att halvön blir en Natobas. Det kanske tar tjugo minuter mindre att flyga från Krim än från norra Turkiet. 1860 var det säkert viktigt med flottbaser, men i dag avgör det knappast de globala säkerhetsförhållandena.

Vad jag vill komma till handlar i grunden om vilka hot vi faktiskt står inför. De borgerliga partierna har samtliga sagt ja till ett Natomedlemskap, vilket ju ändå aldrig kommer att bli av förrän Socialdemokraterna och Miljöpartiet också säger ja. De borgerliga kan lugnt säga ja till Nato, eftersom ett sånt beslut aldrig kommer att tillåtas bli en valfråga. En borgerlig regering skulle inte ansöka om medlemsskap utan att ha gjort upp med S/MP.

Det stora hotet för Sverige är att hela det europeiska säkerhetssystemet raserats. Vi har inte blekaste aning om vad för slags villkor vi kommer att vara tvungna att leva under. Jag skulle inte säga att hotet är en rysk invasion och kosacker som vattnar sina hästar i Molins fontän. Hotet är att vi, som ett litet land, kan riskera att hamna i ett läge där stora starka länder fattar beslut om VÅRT öde. Som Tjeckoslovakien 1938, då stormakterna trodde sig veta vilket Hitlers End State var.

Det otäcka är att vi ser processerna växa fram. Det finns en förhandlingsprocess i Ukraina som kallas "Normandieformatet", där Frankrike, Tyskland, Ukraina och Ryssland, diskuterar hur konflikten ska lösas. Det är djupt oroande att ett litet knippe stormakter anser sig kunna bestämma över europeiska säkerhetsbeslut. Och vi, små sketna stater, har bara att packa och rätta oss efter det. Det tycker jag är läskigt.

Konflikten med Ukraina handlar om att Ryssland vill ha en konflikt. Precis som man vill ha en konflikt med Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. En konflikt som öppnar för förhandlingar med andra stormakter, eftergifter, acceptans av Ryssland som stormakt med unika rättigheter. Konflikten är målet.
Konflikten är identitet.

  • Comments(1)//prat.korrespondentmedia.se/#post607

Tokyo Metro. Var är trängseln?

Ett och annatPosted by Per Enerud Mon, October 19, 2015 11:11:44
Kartan över Tokyos tunnelbana ser ut som en tallrik inte riktigt genomkokt, men färggrann spaghetti med en kluns spenat mitt i. Spenaten är kejsarpalatset. Ingen linje i tunnelbanan går under kejsarpalatset, alla väjer respektfullt för kejsaren och hans hov. Så mitt i systemet finns det ett stort område, orört av underjordiska tunnlar - såvitt man kan avgöra av kartan, alltså. Kanske finns det en hemlig, kejserlig, tunnelbana, precis som i Moskva, där myterna om Metro-2 hör till den moderna fabelfloran.

När jag var liten var Befolkningsexplosionen det värsta skräckscenariot. På åttiotalet skulle det på så många människor på planeten Jorden att det inte skulle finnas mat längre. Jag tror rentav att FN vid miljökonferensen 1972 i Stockholm fastslog att det sannolikt skulle råda världssvält ca 1985. Och de här scenarierna brukade alltid illustreras med Tokyos tunnelbana, där människor trycktes in i vagnarna av uniformerad personal med vita handskar.

Och jag tror att de här bilderna förblivit sanning för de flesta i min generation. Om man vet något om Tokyos tunnelbana, så är det att folk trycks in i vagnarna av uniformerad personal i vita handskar.

Så lite gruvade jag mig för att ge mig i i systemet. Jag gillar inte att trängas. Eller stressa. Men sanningen kräver sina offer, så jag köpte tunnelbanekort och dök ner i underjorden...


Lokaltrafiken här har inga månadskort eller så, utan biljettpriset är det samma för alla. Man köper ett PASMO-kort, laddar det med pengar och så åker man glatt runt. Checkar kortet vid in- och utgång och systemet räknar ut hur mycket man åkt för. Minsta summan är 170 yen; drygt 10 kr. Tunnelbanan är en komplicerad röra av olika bolag, och även nationella järnvägssystemet är integrerat i trafikapparaten. Men pasmokortet gäller. Man kan åka till Sapporo eller till nästa hållplats om man har lust. Eller betala i affären. Vissa butiker tar emot pasmokortet för betalning. Fiffigt.

Tunnelbanan är otroligt välskyltad och tillgänglig för en engelsktalande. Alla utrop görs på japanska och engelska, alla skyltar, utom reklam förstås, är på japanska och engelska. Tar man det lugnt hittar man dit man ska om man är uppmärksam på skyltningen.


Och väl nere: ingen trängsel alls. En måndagseftermiddag klockan fem borde man kunna väntat sig lite mer folk i tåget, men det finns rentav sittplatser - science fiction i Moskva nästan vilken tid på dygnet som helst.



Särskilt vackert är det inte i stationerna, men praktiskt. Fast det finns inga sopkorgar. Myntautomater finns det däremot.

Och ständigt goda råd.

Så med en vag känsla av besvikelse lämnar jag tunnelbanan. Största problemet här verkar vara kollisioner mellan smartphone-absorberade pendlare. Jag lyfter blicken och går vidare. I övermorgon åker jag hem.



  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post606

Yokohama: hej och hå!

Ett och annatPosted by Per Enerud Mon, October 19, 2015 05:55:06
Söndagen tillbringar jag i Yokohama (hej och hå) och tänker på jungman Jansson:

Kanske glömmer du din Stina för ett fnask i Jokohama.
Det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå.


Jag har alltid haft lite svårt för sammanhanget i de där raderna. Vem är det som ska sjunga hej å hå? Jungman Jansson? Riktar sig Dan Andersson till unga män som överväger att ge sig till sjöss och är lite ängsliga över vad deras flickvänner ska säga när de får höra att de mönstrat på Constantia och ska försvinna för månader och år ifrån Rådmansö eller Tjörn? Ska de då kunna finna tröst i att sjunga hej å hå? Eller är hej å hå ett uttryck för tillvarons förgänglighet och ödets nyckfulla nycker? Och är "slarvigt" ett passande adverb för att beskriva det övergrepp den kolonialt präglade sexhandeln innebär?

Ungefär det här kan man grunna på medan man åker tunnelbanan till Yokohama (hej och hå) från Tokyo. Yokohama är en alldeles egen stad, men det går knappast att säga var Tokyo slutar och Yokohama (hej och hå) börjar av döma av stadsbilden utanför tunnelbanefönstret. Det är tät stadsbebyggelse utan avbrott. Fyrtio minuter tar det. Jag ska skriva om tunnelbanan härnäst.

Och Yokohama (hej och hå) gör ett alldeles eget första intryck av att vara en särdeles ful och ointressant stad. Det känns som att komma till busshållplatsen under Slussen i Stockolm. Fult. Det är lätt att tänka hej och hå. Slarvigt, men inte så värst mänskligt. Det första man möter är ännu ett oändligt köpcentrum med ännu oändligare mängder av folk som trängs för att köpa klänningar med tjugo procents rabatt. Eller halloween-jox. Hela Japan laddar inför halloween som om det vore olympiska spelen.

Om hörnet spelar ett litet cover-pojkband pojkbands-covers. Playback.


Det finns mängder av skönhet att uppleva i Yokohama (hej och hå), men själva staden är och har alltid varit en stapelplats för importgods. Det är en skrikig marknadsplats. Staden är liksom själva dörren in från världen till Japan. Det var hit som handeln dirigerades när landet öppnades för utländska handelsfartyg vid mitten av 1800-talet. Och hamnen här är fortfarande Japans viktigaste importhamn. I den gamla hamnen i Minatomirai, kanske ungefär där jungman Janssons Constantia lade till, har man anlagt ett tjusigt Docklands-aktigt handels- och nöjescentrum, med Japans högsta höghus, Randumaku Tawa, Landmark Tower. Hej och hå. Och eftersom den här bloggportalen inte klarar av att lägga upp bilder på högkant får ni aldrig se det.

Nöjesparken i Minatomirai innehåller alla tänkbar ingenjörskonst vad gäller nöjesatteaktioner. Ett gigantiskt pariserhjul, mängder av bergochdalbanor med olika finesser. En favorit är den som störtar rakt ner i en fontän. Men det som dominerar är spelapparater. Såna där små varukranar där man ska försöka fånga en Pikachu, vilket naturligtvis är omöjligt. Finns alla möjliga vinster. Och det enda man förlorar är pengar.



Jag lommar vidare, tomhänt. Och ger mig upp i pariserhjulet. CosmoClock 21. Världens näst högsta. Det högsta finns i Osaka, lär mig all världens visdoms källa, Wikipedia. En tur kostar drygt trettio kronor, och väl uppe skymtar berget Fuji mellan skyskraporna.


Jag sluter fred med Yokohama (hej och hå). Tar tunnelbanan hem till Hiroo och låter jungman Jansson få komma med vilka förklaringar han vill till sin Stina. Undrar om hon nöjer sig med "slarvigt, men mänskligt"?



  • Comments(2)//prat.korrespondentmedia.se/#post605

Hamarikyu Gardens.

Ett och annatPosted by Per Enerud Wed, October 14, 2015 12:20:03
Tokyo är en känsla av att vara just under kokpunkten. När som helst kan det koka över, känns det som. Staden är, likt S:t Petersburg, anlagd på ett sumpigt kustdelta, och genom århundradena har härskare och jordägare fyllt igen kanaler, fyllt upp gamla stränder, och till slut har havet försvunnit ur sikte. Det platta landskapet är bebyggt och överbyggt och underbyggt - tunnelbanor, tågviadukter, höga billeder...själva marken finns Gud vet var. Den asfalt mina allt tröttare fötter berör, ligger ovanpå tjocka lager av fyllnadsmassor och underjord. En vandrare i Tokyo berör aldrig marken. En vandrare i Tokyo ser ingen himmel heller. Solen lyser från alla håll, när den speglar sig i blanka skyskrapefasader. Det är nästan omöjligt att förstå varifrån solen lyser. Man kan gå med solen i ryggen och bländas av en eller två eller tre fasadsolar.

Och så kommer jag till Hamarikyu Gardens.


Jag har längtat efter att känna mark under fötterna. Mjuk jord. Och jag såg ett stort grönområde på kartan och tänkte: det kan ju vara värt att besöka.

Och det var det! Området är mycket stort och var från början en stor gård som tillhörde shogun Tokugawa. Av olika anledningar blev området aldrig bebyggt, och sedan 1946 har det varit en offentlig park. Här finns mark, våt lera, gräs, under fötterna. Här finns en himmel med fåglar i, saltvattensdammar med änder. Här idkas andjakt med falk. Här kan en okunnig djävel som jag få ett intryck av hur Japan ser ut under all asfalt och bortom all neon. Det är nästan tyst här. I gräset sover kontorsarbetare middag.
Och alla är pratglada och tar kontakt om man sitter still och låter parken komma till en. Tokyoborna är uppenbart stolta över parken. Kanske finns det massor med liknande, men här fanns en ro som jag inte sett på andra håll under mina tre dagar långa erfarenhet av denna stad.

På väg ut möter jag två flickor klädda i kimono. Jag frågar om jag får ta en bild, och de blir bara glada. De ber mig skicka bilden och är nyfikna på vad jag tycker om parken och staden och Japan.


Det är kanske en billig stereotyp av Japan, men jag tror att det är äkta. Precis lika äkta som märkesbutikerna i Ginza och alla sönderstressade kontorister som hetsar omkring och det grälla neonet. Hamarikyu är en Japanbild, en av många.

Så går jag över bron som leder bort från Hamarikyu. Lite hungrig; jag har varit i parken nästan hela dagen. Slinker in på Fresh Burger och äter en Teriyakiburgare. Även detta är en Japanbild.




  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post604

En resa; något att berätta.

Ett och annatPosted by Per Enerud Tue, October 13, 2015 14:37:24
Så är jag i Japan. Mitt första besök i det här landet, och jag kan kanske inte tillföra några djupare insikter. Jag är fortfarande jetlaggad. Klockan är snart halv tio på kvällen, men i Sverige - inte ens halv tre. Biologiska klockan har inget emot en tupplur, men har svårt att tänka sig en natts sömn så här dags.
Jag är i Ginza. Shoppingområdet nära det kejserliga palatset. Det är precis så hisnande och märkvärdigt som det verkar på tv. Skyskrapor, gräll neon. Japaner i kostym som skyndar omkring. Allt är nytt och blankt. Det är som att staden inte existerade före 1970. Varumärksvärlden är liten. Sony, Nikon, Louis Vuitton, Montblanc. Tax free. English speaking staff.
Det är yta överallt.
Så kommer man till tvärgatorna, bakgatorna. Under vägbanorna och tågbroarna. Ett andra Tokyo, fast utan varumärken. Det osar grillspett och kol och avlopp. Gubbar sitter och slafsar i sig nudlar och dricker öl.


Hibuya-parken ligger intill kejserliga palatset. Här sitter folk och stressäter bento på lunchen, men när det blir mörkt blir det en annan park. Hit kommer hemlösa och lägger sig på parkbänkarna. Parken blir både sovrum och vildmark. Insekter och nattkryp väsnas i den lilla sjön.


Det Tokyo som har inkomster och ordnad tillvaro håller sig utanför parken. Staden är gjord för nattmänniskor som vill ha ljust omkring sig. I Tokyo syns inga stjärnor. I Tokyo hörs ingen tystnad. Att besöka BIC CAMERA - sex våningar elektronik och allt möjligt - är ett av de säkraste sätten att skaffa sig tinnitus. Buller, snatter, pling-plong och tingel-tangel av närmast apokalyptiska dimensioner. Och vänstertrafik i rulltrappan.

Jag äter middag på ett sushisjapp intill järnvägen. Malligt konstaterar jag att jag är ende utlänningen och jag beställer sushi och inser att jag aldrig tidigare ätit sushi. Helt andra smaker än de bleka kopior jag provat tidigare. Större, tydligare.

Som själva staden: större, bullrigare, smakrikare än något jag upplevt tidigare.



  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post603

Oanalytisk analys 6. Myten om hybridkrigföringen.

Ett och annatPosted by Per Enerud Sat, September 19, 2015 23:07:40
Det talas rätt ofta om något som kallas "hybridkrigföring", och som skulle vara något nytt som Ryssland har hittat på och som "Sverige är dåligt förberett mot". Många experter talar på fullt allvar om något som de kallar "sjätte generationens krigföring". Det nya är som vanligt att vi bara har dåligt minne.

Det är ganska lätt att hitta artiklar i medierna som hänvisar till ett arbete av två ryska militärskribenter - Tjekinov och Bogdanov. Där talas om det som kännetecknar den nya generationens krigföring, nämligen en grundlig uppmarsch i form av propaganda. Och det skulle alltså vara något nytt.

Det är inte otänkbart att det UPPFATTAS som något nytt av journalister och militärer, eftersom de är de två yrkesgrupper i världen som har kortast minne (möjligen med undantag för finansmännen), men själva greppet är oerhört gammalt, väl beprövat och framgångsrikt utnyttjat.

1950 gav en grupp anonyma svenska författare ut boken Sveriges ödestimma år 195X - Då Ryssland tog Sverige. Författarna brukar anses ha hört till kretsen kring den försvarsaktivistiska och natovänliga tidskriften Ny militär tidskrift, och det är ingen tvekan om att det som fick författarna att sätta papperet i skrivmaskinen var händelserna i Tjeckoslovakien 1948, då Sovjet, med stöd av Rysslandsutbildade inhemska kommunister, genomförde en statskupp. Om man låtsas att det finns något som heter "inflytelsesfärer", så skulle man kunna tänka sig att gamla delar av det ryska imperiet hör till en rysk "inflytelsesfär". Det är "förståeligt" om Ryssland vill ha tillbaka kontrollen över Estland eller Finland, men kanske inte om Ryssland försöker lägga vantarna på, säg, Portugal. Tjeckoslovakien 1948 hade aldrig legat i en rysk "intressesfär". Vare sig under på tsarernas tid eller Stalins. Och om Tjeckoslovakien kunde erövras, så kunde även Sverige vara hotat. Författarna skriver:

Härmed menas icke att vi nödvändigtvis måste bli utsatta för en rysk aggression av detta slag, men allenast att läget tvingar oss att vara beredda, om så skulle ske.

I moderna artiklar om "hybridkrigföringen" räknas det upp sex faser. Ovannämnda bok nöjer sig med fyra:

1. Propaganda, stöd till kommunistpartiet, erbjudanden om exklusiva handelsavtal;
2. Intermezzon i samband med demonstrationer, strejker etc;
3. Krav på militära baser; erbjudanden om icke-angreppsavtal;
4. Det utsatta landets polis och försvarsmakt ersätts med rysk militär och polis.

På det stora hela överensstämmer de moderna beskrivningarna av hybridkrigföringen med boken från 1950. Den största skillnaden är att man i dag föreställer sig att det behövs en riktig militär fas - bombflyg och strider. 1950-talets teoretiker var rätt säkra på att det inte skulle behövas - som i Estland, Lettland och Litauen 1939 och i Tjeckoslovakien 1948.

När slutligen Sverige två år senare i ödmjuka ordalag begärde att bli upptaget i "De Socialistiska Rådsrepublikernas Union", hade dock landet på tre år hunnit längre än 25-miljonersriket Polen på sex år!

Det är alltså rätt fånigt att vi inbillar oss att det här är något nytt. Huruvida vi är förberedda på en krigföring av det här slaget eller inte är en annan diskussion.




  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post602

Oanalytisk analys 5. Flyktingpeng.

Ett och annatPosted by Per Enerud Fri, September 11, 2015 15:55:21
Vi bevittnar en flyktingkris. Vi bevittnar 60 miljoner flyktingkriser. Och vi måste göra något. För mig är det självklart att vi ska ta emot dem som kommer hit för att rädda sig undan krig, katastrofer, politiskt, etniskt, socialt våld. Det handlar inte om att vi har råd eller inte har råd - det handlar om att den allra djupaste drivkraften för mänsklig utveckling är solidariteten. Det är vår förmåga till samarbete och empati som gjort oss till människor och som låtit oss överleva som art.

Solidariteten är universell. Det är inte frågan om att vi ska hjälpa människor bara när vi har råd. Vi ska alltid hjälpa människor, även när vår komfort står på spel; även när vi kanske inte kan vänta oss omedelbar "tacksamhet". Solidaritet är inte en affärsuppgörelse där flyktinginvandringen löser problem med arbetskraftsbrist i hemtjänsten. Nej. När bonden Paavo i Runebergs dikt efter flera år av utdikning och hårt arbete äntligen klarar frosten tvekar han inte ett ögonblick när hans granne drabbats av missväxten.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Notera att dikten inte nämner ett smack om huruvida Paavo fått hjälp av sin granne under åren av missväxt. Det har inte med saken att göra. En nödställd nästa är värd vår solidaritet.

Okej. Men det är ju dyrt? Och ska verkligen Sverige och Tyskland ta emot alla?

Första frågan är, som jag ser det, irrelevant. Så länge människor behöver hjälp ska vi hjälpa. PÅ andra frågan måste vi svara - så länge det finns ett Schengenavtal, så länge måste flyktingarna själva få välja vart de vill bosätta sig i EU.

Nyckeln är att flyktingmottagandet MÅSTE bli en fråga för avgörande på EU-nivå. Kommuner, län och länder kan inte själva få avgöra om de vill vara Judenfrei. Vad jag skulle vilja se är ett system lite i stil med den svenska skolpengen. EU garanterar varje flykting en fixerad minimisumma som fasas ut i takt med att flyktingen antingen väljer repatriering eller integrering i mottagarlandet. Enskilda länder, regioner, kommuner kan hänga på ytterligare bistånd och insatser utifrån de möjligheter de har, men ingen har rätt att säga - "nej, inte hit".

Och visst finns det säkert folk bland flyktingarna som är beredda att missbruka systemet, precis som det finns folk i Sverige som är beredda att fiffla med momsredovisning och regionstöd. Brott ska beivras och misstankar prövas i domstol. Men kollektiv skuld existerar inte; precis lika lite som kollektiv dygd.

Solidariteten, däremot, kan vi bara garantera tillsammans.



  • Comments(0)//prat.korrespondentmedia.se/#post601
« PreviousNext »